Ett liv innehåller så många fina, konstiga, fruktansvärda och underbara ögonblick.

Jag minns när första föreställningen av "Gnesta - På liv och död" skulle spelas upp. Det var en skolföreställning, så halva frejaskolan höll på att sätta sig utanför i bänkraderna. Jag hade varit hellugn hela rephelgen, och dagarna inför premiär. Jag visste att jag skulle sätta allt, att det var lugnt, vi kunde det här. Men fan vad nervös jag var. Jag kramade Berit och Conrads händer i mina och fokuserade på att andas. Vi hade hängt ihop och stöttat varandra genom hela repperioden, det var vi som hade huvudhistorien att förmedla. Det var jag och C som hade huvudrollerna. Jag tror at vi alla var nästan lika nervösa, trots att Conrad försökte verka lugn. Berit var lika hetsig som jag. Alla det senaste direktiven vi fått från Mats surrade i huvudet, det var så otroligt jobbigt, samtidigt som det var precis det ögonblicket vi väntat på i flera månader.
Stunden så Bandet drog igång inledningslåten var jag helt borta... Sedan tystnade musiken och Ludde med medhäng sprang in på scenen. Därifrån ägde vi allt.


Ensemblen från "Gnesta - på livoch död", vi var ett bokig och ganska random ihopplockat gäng. Vi tog oss an en text om livet som något så ointressant som att vara tonåring i Gnesta. Det var antagligen inte det bästa man sett, men ni kommer alltid att ha en plats nära mitt hjärta, och jag kommer aldrig att glömma tidn tillsammans med er.


Från reptiden, C, B, Jag och musiktove

<3