365... Det finns inget speciellt utmärkande med det talet... 3, 6, 5.
Det är inget jämnt nummer som t.ex 350, 400 eller ens 370.
Det finns inget logiskt samband mellan siffrorna i talet, som t.ex 369 eller 456 hade varit...
Ändå vet alla vad man täker på när man nämner det talet:
det är antalet dagar på ett år.
Just idag har de där 365 dagarna passerat. Ett helt år var det sedan vi stod nere i Almen och kysstes för första gången... Känns lite konstigt att tänka så, men så är det.
Inte visste man då allt vi skulle gå igenom tillsammans.
Jag vet inte om jag trodde att det skulle vara kortare eller längre då, när allt började. Såg jag en framtid eller bara en kort förälskelse?
En lång period kändes det som att det aldrig skulle ta slut. Jag skrev in våra månadsjubeleum i din mobilkalender, minns du det? Planerade, såg det som en självklarhet att vi fortfarande skulle vara tillsammans att fira det då.
Vi låg på sängen och halvsov varje måndageftermiddag, och vi blev alltid sena till träningen.
Jag klämde sönder din hand när vi såg deep blue sea hos felix.
Du lärde mig lyssna på techno och att jag aldrig kommer kunna bli en vettig tennisspelare.
Vi sov på golvet i Romme, eftersom luftmadrassen inte rymde oss båda.
Vi disskuterade de andra och hade våra fingrar med i spelet överallt.
Folk lade huvudet på sned och undrade om vi verkligen aldrig bråkade, undrade om vi inte tröttnade på varandra, undrade hur länge vi faktiskt varit tillsammans, för de kunde själva inte minnas tiden innan..
Vi var klassens grund, något säkert och stabilt i mitten av virrvarret av relationer. Vi fanns med i jonatans tralog, i mathilda As författarporträtt, ja till och med bosse vågade skämta om oss med oss, öppet inför alla.
Vem kunde tro att du, nu idag, inte talat till mig på över en månad? Att du skulle låssas som att du inte ser mig när jag står några meter bort på perongen?
Jag gav dig all rätt att vara arg. Jag gav dig all rätt att vara ledsen. All rätt att vara upprörd, känna dig sårad, förråd, vad du än ville för jag kunde gå med på det.
Kan vi kalla det ett fel så var det mitt. Hade dramat en skurk så var det jag. Jag gjorde ett val, jag valde bort den chans att läka som du bad om. Det är mitt fel att vi inte kunde fira vår ettårsdag idag.
Jag tänker inte ångra mig.
Jag var redo att du skulle vända mig ryggen, att du skulle behöva tid för dig själv, att det skulle bli svårt.
Men jag trodde faktiskt att du skulle kunna se mig i ögonen igen, kanske byta ett par ord med mig eller åtminstone ge mig en igenkännande nick på perongen. Det har gått över två månader nu, hur mycket tid behöver du?
365 är ett högt tal.
365 dagar är en lång tid. Jag ångrar ingen av dem.
<3
