Det finns en sorts kärlek som till en hund, en bästa vän, en familjemedlem, en plats, . Och så finns det den speciella kärleken som jag tror att alla eftersträvar här i livet, och den har jag försökt definera många gånger...

En gång resonerade jag fram till detta:
"Jag tror inte att det finns en definitiv känsla för att vara kär, att två personer nog aldrig kan känna exakt samma känsla och att denna känsla som en person har för annan kan ändras med tiden eller efter omständigheter. Om man är kär beror så klart vad man känner för den personen, men jag tror även att känslan har att göra med att man väljer att tro att man inte skulle kunna känna "bättre" för någon annan. Dvs. att man känner så starkt som man skulle kunna känna för någon. Vissa får ett enklare val än andra, broende på hur starkt man känner för den andra personen i fråga. Det är därför det kan vara svårt att veta om man är kär eller inte, eftersom det kan vara svårt att veta om man skulle kunna känna mer, eller om man kan bestämma sig för att helt enkelt tro att nej, nu har jag nått toppen."
Sparat från en gammal msnlogg.

"Det vi kallar kärlek är ingen känsla.
Det finns mycket som vi låter passera under  "kärlek",
Men har vi någonsin haft två identiska fall under just den beteckningen?
Skulle inte tro det, nej.
Därför förklarar jag härmed kärlek för att inte vara något annat än ett samlingsord.
Ett uttryck vi använder för att specicera något vi känner,
För att kunna intala oss att andra har kännt samma sak.
För vem vill känna något för någon som ingen annan gjort tidigare?"
Från en ensam tankestund

"Vad är kärlek?
Kan Kärlek försvinna?
Kan kärlek dö?
Föds kärlek i så fall?
Och vad krävs för att det ska ske?
Vad är det som har hänt, den dagen då man plötsligt inte känner likadant för personen framför sig?
Har man tappat bort kärleken då? Eller har man lärt sig att ignorera den? Har den övergett mig och flugit vidare? Eller har den helt enkelt tagit slut? Kontot är tomt, jag har andvänt upp det jag fick i början... Det är bara få som råkar få ett som helt enkelt räcker livet ut.
Kan det kanske vara så att kärleken har tilldelats samma lagar som energin?
Den kan inte skapas,
den kan inte förstöras,
den kan bara övergå i nya former. 
Kanske svalnar glöden, och övergår i vänskap.   
Kanske dyker en ny förälskelse upp, så kärleken helt enkelt föflyttar sig, byter koncentrationspunkt.
Eller så har den inga ramar, inga regler, ingen ordning.
Och det är väl det som är hela grejen.."
En annan fundersam kväll

Jag har varit kär ett antal gånger, och varje gång är det olika... Min kärleksverklighet har därför förändrats lite då och då.
Just nu är kärlek för mig en blandning av trygghet, närhet, tillit, värme, samförstånd, sexuell attraktion, vänskap och mycket mer. Det är en känsla av att ha en annan människa som bor i en. Även om man inte tänker konstant på den, så finns den där. Man kan vara sig själv, eller något annat om man skulle vilja det istället. Man behöver också kunna uppskatta personen tillbaka, och kunna ge samma sak som man får. Kärlek behöver balans. Man behöver också fysisk kärlek, och vara attraherad av den andra personen. Man behöver både insida och utsida, i lagom mängd som varierar från person till person.
En optimal pojkvän eller flickvän tycker jag är en bästa vän som man kan tänka sig att ligga med, om det är tillåtet att vara så direkt på...

Men som sagt. Min uppattning om kärlek förändras hela tiden. Den ända åsikt jag alltid haft om kärlek, som jag har kvar och vet alltid kommer att hålla, är att jag aldrig kommer att förstå den helt.
Jag är bara lycklig att den existerar.


Det här blev alldeles för mycket,,, jag vet att jag är skruvad :P

Pussar <3