Hamnade efter frukost av en ren slump efter frukost i en fotölj i teverummet hos kussarna med Radion på. Eva hade lyssnat på melodikrysset och lät radion sedan gå. Programmet som följde var barnaministeriet, dokumentär om sturebymordet på Therese.
Fastnade i fåtöljen för att få höra vännernas histoier om då och efter. De läste upp parets sms sinnsemellan inför mordet. Man fick höra bitar ur alla nyhetssändningar om mordet och sedan en del från rättegångarna.

Det var kompisarnas historier som låste mig lite,, hur kan något sådant här få hända? "Nyss var hon här, helt närvarande, och nu är hon borta." Fatta att få gå igenom ngt sådant. Alla mina underbara som finns därute, jag skulle aldrig kunna gå igenom att förlora någon av er. Jag kan inte föreställa mig att förlora någon av er.

Och de två, paret. Ingen psykisk störning, bara ren jävla avundsjuka. Hur paranoid och dum i huvudet måste man vara för att tving någon man älskar att döda för sin egen bekräftelses skull? Och hur viljelös, nollstäld och bara.. mesig måste man inte vara för att lyssa på denna och faktiskt genomföra det!?  Jag citerar Thereses morbror: "Jag kan inte kalla det för kärlek..". 

Och fortfarande hänger tanken över huvudet på mig: Tänk om...
Man går ju runt i illusionen att "det händer inte mig"... Men tänk om det faktiskt skulle det...
Hamska tankar man kan gå och bära runt på, men ibland får man lite erspektiv på saker.. :(

Älskar er alla !! <33