Igår på vägen hem gjorde jag vad jag skjutit upp, glömt bort och helt enkelt väntat med alldeles för länge.. Jag tog en sväng förbi biblioteket och köpte dvd"Gnesta- på liv och död". Satt sen och såg dem med mamma och feffe.

Nostalgi på hög nivå! När man såg allt vi gjort dök allt upp i huvudet: man tänkte tillbaka på allt arbete man lade ner, hur nervös man var innan varje föreställning, exakt var man befann sig bakom scenen när visa scener utspelade sig på scenen.
Man minns och bara ler helt enkelt, vet redan innan vad som komma skall när man tittar på teven.

Musiken får en att rysa, så enkelt är det. Den stora kören, våra självskrivna texter, orkesterns musik. Över hundra gånger måste vi ha hört, sjungit med i eller själva nynnat alla låtarna, och jag kunde fortfarande varenda en, ordagrant.

Sen minndes jag plötsligt, att föreställningen som filmades var lördagens. Jag satt alltså och tittade på det som utspelade sig bara några timmar innan allting vändes upp och ner. 
Då hade inget ännu hunnit hända, vi hade inte fastnat i trappen bakom scenen, allting var bara spekulationer bland våra medskådespelare, inget mer.

Då saknade jag C.
Det var egentligen första gången sedan det tog slut som jag faktiskt saknade jag honom.. 
Men jag vill inte ha honom tillbaka, inte nödvändigtvis. Men jag såg när vi och Berit skrattade tillsammans i slutscenerna, jag såg oss gå hand i hand genom kören under "kanske är..." och jag såg mig lirka med honom under jacuzziscenen.. Jag minndes våra små tjiv bakom scenen, hur han var innan allt hände..

Det är den personen jag saknar just nu, när han lånat A's taktik och föredrar att märka mig så lite som möjligt...
Är det något med mig som plockar fram den sidan hos folk!? :o

Nostalgi och saknad, i överflöd.
Gnesta- På liv och död"
Jag saknar det alltihop <3

Tur att minnena finns kvar. Eller?

Puss o kram