Blev färdig tidigt idag av någon anledning, trots att jag låg kvar lite efter att klockan ringt och ja sen tog en dusch..
Sitter nu och tittar ut genom fönstret. Vid den här tiden börjar man faktiskt kunna se sakerna utanför. När jag klev upp var det kolsvart utanför, mitt i natten, inte så värst triggande att stiga upp.

Vi är alltså inne i den korta höstperioden nu, den som bara käns kortare och kortare för varje år. I år var sommaren lång, den kämpade sig kvar långt in i augusti och gjorde sig påminnd ända fram i september. Nu, i början av oktober, ser jag redan frost på mornarna och undrar nästan  ibland om inte vinter är på väg.

Men hösten då? Med alla sina vackra färger och klara nätter? Den får inte mycket utrymme. Det känns som att den bär på en deadline: att det är bestämt när den ska vara färdig och sen får den helt enkelt sätta fart när sommaren ger sig för att klara av det.

Hösten är en pressad årstid, och den tiden den har missar vi lätt på grund av skolstarten som äger rum sammtidigt och tar så mycket av vår uppmärksamhet...

Men i höstmörkret som faller finns ändå något. En behagligt lugn i att allt tappar farten samtidigt som träden tappar löven. Det är lugnande att se naturen gå och lägga sig nu, i sin insomningsperod.

Idag och resten av året tänker jag njuta av hösten i fulla drag, se mörka kvällar och mornar som en chans att kura ihop sig inomhus och se ut på världen. Se alla färger på trädens grenar.
Och blöta skor, kalla vindar m.m.  Ja, säg det som inte en kopp varm choklad på eftermiddagen kan lösa.

nu ska jag ge mig av till skolan.

Puss o kram. <3