Har pratat massa teater med Robin på pendeln de senaste dagarna, och minndes då detta citat från "All den tid vi håller". Tänkvärt kanske, för hur är det egentligen? Tänker man tillbaka lite mer än ett år var jag ju mästaren i att förneka att jag klivit över gränsen, borde jag veta då? Eller kommer jag vara lika hopplös nästa gång?

I pjäsen handlade det iofs om en tjej som undrade om sin tjejkompis, och nja,,, Jag är väl rätt säker på den punkten i alla fall. :P 

Pluggandet går åt fanders fortfarande, vet inte vad jag ska göra men känner ändå ätt det finns ngt jag borde göra.. *suck* 
Sitter nu och lyssnar på savage garden och Barbados om varatannat och har en låååång och intensiv diskution om Tjejer, killar lik- och olikheter m.m. Det började med twilight, nu e vi på mycket djupare och allvarligare plan. Jag tror vi berör hela mänsligheten snart.. xD


Puss o kram på er <33